Leifs uppväxt i Örby

Vi flyttade till Örby i början på januari 1949. Mina första minnesbilder är att vi var i ett ödsligt rum utan möbler jag, Björn och Hedda. Björn var ledsen. Mamma och Pappa var väl iväg och hämtade saker från Snättringe.

Villabebyggelsen i Örby utgör en av Stockholms äldsta villastäder och började byggas ut i slutet av 1800-talet när mark från Örby slott såldes till markexploatörer.

Huset var inte stort med dagens mått mätt. Hela ytan var 98 kvm och bestod av två våningar. Nedervåningen bestod av ett stort garage, matkällare, toalett, tvättstuga, gillestuga med öppen spis en liten entrehall  med trappa upp till övervåningen samt ett pannrum med en värmepanna som eldades med koks. Koksen kom in i pannrummet via ett hål i ytterväggen där det utanför var en stor cementbunker som koksen förvarades i. På övervåningen var det ett litet kök som vette åt baksidan, två sovrum, toalett och badkar, en hall med garderob samt ett stort vardagsrum i vinkel med dörr mot kök och hall. Vardagsrummet hade öppen spis och dörr mot en altan som vette mot gatan. Köket var med dagens standard mätt helt omodernt utan exempelvis kylskåp. Förvaring av mat under längre tid skedde i matkällaren där det var någorlunda svalt. Varje morgon gick pappa upp och tände eld i värmepannan och lade på ett par skyfflar koks så att värmen skulle komma igång och helst räcka till varmvatten och värme resten av dagen. Ibland tog det sig inte och han fick tända på nytt. Efter några år så blev det ny panna med oljeeldning och oljetanken ersatta koksen.

Tomten var från början bevuxen med ett par ordentliga granar och björkar. Det var ingen trädgårdstomt precis å andra sidan så var inte Frans och Margit så väldigt trädgårdsintresserade men jag minns att de odlade potatis och att vi hade bärbuskar och ett plommonträd som planterades tidigt och som kom att ge ganska riklig frukt efterhand.

Näshultavägen låg i utkanten av Örby och  gränsade till stora skogsområden. Där Näshultavägen slutade tog Bälingevägen vid som ledde tillbaka till Näshultavägens början och på så sätt var det till en början ett avgränsat villaområde där dom flesta kände varandra – åtminstone på Näshultavägen. Till Örby åkte man till en början kommunalt med spårvagn 19 som stannade vid Örby skola och sedan fick man gå resten ca 1 km. Efter 1951 ersattes spårvagnen med buss. 1954 invigdes Högdalens tunnelbanestation.

Alla tomter var inte bebyggda och mittemot oss fanns en öde tomt som vi döpte till Krigsholmen där vi byggde kojor och utkämpade vådliga bataljer ofta med vattenpistoler. Frans som åkte till Tyskland ett antal gånger i början på 1950-talet kom hem med ett slags kulsprutepistoler som fyllde med vatten och som blev mäkta populära att ha.

Socialt sett var de flesta familjerna från medelklassen. Egna företagare, revisorer, ingenjörer och försäljare mm.  De flesta hade trots arbetarbakgrund arbetat upp sig och hade typiska borgerliga åsikter. Bl.a. så röstade Frans och Margit på Folkpartiet vilket kom att prägla mina politiska åsikter till en början i livet. Det fanns åtminstone en uttalad socialdemokrat. Klass samhället visade sig ganska snart och den familjen blev det inget umgänge med från de vuxna. Bertil var deras enda barn och ett år äldre än jag. Vi blev i alla fall goda vänner och jag fick komma hem till honom och leka men det var nog ett undantag. Bertils son (Tallinder) blev så småningom NHL-proffs i Kanada.

På Näshultavägen fanns det 16 tomter varav två var obebyggda när vi flyttade dit. Tillsammans var vi 11 barn om jag minns rätt. Dessutom 4 st äldre flickor i tonåren. Den ena tonårsflickan – närmsta grannens dotter blev vår pianolärare efter några år, Tyvärr var hon svårt sockersjuk och blev blind och dog senare.

Det var några års åldersspridning på oss. Jag tillhörde bland de som var äldre.

På Bälingevägen var det färre barn 5 – 6 stycken som vi i bästa fall lekte eller idrottade med.

Det vi gjorde mest var att bygga kojor och ha krig mot varandra. Ofta var det Bälingevägen mot Näshultavägen.  Vi tog varandra tillfånga och man bands fast och fick sitta bunden tills det blev middag. När vi så småningom blev äldre så blev det en kort period där man skulle kriga/slåss mot andra delar av Örby. Något egentligt slagsmål blev det inte men det var i alla fall ganska allvarligt och några blev tillfångatagna och släpptes inte förrän till middagen. Ofta var det gäng som samlats flest deltagare som ”vann” dvs dom andra sprang hem. Nästa dag kunde det vara den omvända situationen.

Vi spelade fotboll och landhockey/bandy på gatan. Det fanns väldigt få bilar i början och genomfartstrafiken var minimal.

När vi blev äldre så blev det cykelutflykter med våra mammor – dom flesta var hemmafruar – till Älvsjöbadet. Där fick jag också gå i simskola. Åtskilliga lektioner gick åt till att öva torrsim på land strängt övervakade av en simlärare som var väldig petig på hur rörelserna skulle utföras på torra land.

På vintrarna spolades skridskobanor på olika gräsmattor och på helgerna var det stora ishockeymatcher där papporna också deltog. Sedan blev det fika med alla i familjerna och umgänge.

Vi hade längdåkningstävlingar på vintern men även backhoppning som var jättepopulärt. Det fanns några ”branta” backar där vi kunde hoppa och åka utför i.

I vårt garage hade vi så småningom ett hemmagjort pingisbord. Pingisbord var det flera som hade och vi turades om att spela hos varandra. I garaget hade Björn också teaterföreställningar för kvarterets yngre ungar.

Jag har alltid haft lätt för att springa – i alla fall långt och länge. Kanske beror det på att jag tidigt övade upp min kondition genom att när vi skulle dela lag så var jag som ofta var äldst var ihop med den som var yngst när vi spelade. Min envishet gjorde att jag aldrig gav upp och låg vi under med flera mål spelade det ingen roll,  jag ville alltid att vi skulle vinna.

Trots det så var jag ingen utmärkande idrottskille i skolan utom kanske just på löpning. Men det mesta gick ju ut på brännboll, fotboll och gymnastik och där var jag inte så bra. I Sexan så var det skolorientering något som jag vann överlägset dvs bäst i skolan och slog många andra. Jag fick diplom och utmärkelse – pokal – som delades ut i aulan inför hela skolan. Glädjen grumlades dock av att några kanske hellre  hade  sett att någon av de andra duktiga idrottarna hade vunnit.

Pappa var ofta med och stöttade på olika tävlingar och den egenskapen har jag fått med mig senare i livet. En annan sak är också envisheten som har funnits där i generna. När jag släktforskat så har jag upptäckt hur envisa människor behövt vara för att överleva.

Pappa betonade också vikten av att kämpa genom att säga ”tänk på att Du är en Ewald”. Jag vet inte varför han sa det men det har väl också med kämpande att göra.

Jag fick följa med på fotboll och såg Hammarby 1954 – 1955. 1958 var jag och såg VM i fotboll tillsammans med några kamrater. Samma år på hösten cyklade jag till Råsunda med en kompis och idiotiskt nog tog jag på mig en lappmössa. Måste vara festligt att se en kille sitta på Råsunda och se Hammarby spela mot Holmsund i kval till allsvenskan iförd lappmössa och vilt hejande på Hammarby.

På loven var vi ofta borta på någon semesterresa. Se Frans och Margit semestrar.

När vi blev lite större så började vi träna friidrott. Till en början gjordes höjdhoppställningar och vi hoppade på gräsmattan utan att ha något mjukt att landa på. Vi bildade så småningom en förening där medlemsavgiften var några ören. Senare cyklade vi till Älvsjö idrottsplats och tävlade med på riktigt. Det var 5 alternativt 10 kamp som gällde.

När jag blev 12 år så var det populärt att rida. Ridningen skedde i Enskede ridskola och det var främst jag och Björn samt en kille till som red. Ridningen var både inom och utomhus. Vi fick bl.a. lära oss att göra kullerbyttor baklänges medan hästen gick framåt. En häst var speciellt ökänd för att rycka till med huvudet så att ryttaren föll av. På hösten direkt efter sommaren var alla hästar busiga och man kunde bli avslängd. Vi hade precis skaffat hundvalp och Margit råkade framkalla ett gapskratt i ridskolan när hon pratade om hästarnas tassar.

Margit och Frans kom snart in i umgänget med ett antal familjer efter dom flyttat dit. Alla hade ju barn i ungefär samma ålder och kärnan i umgänget bestod av Familjerna Gustavsson – tvärs över gatan med 5 barn (2 stora flickor),  Berglund på Bälingevägen – 2 barn -, Wikström – 2 barn, Svala – 2 barn (familjen flyttade i mitten på 1950-talet till USA).

Förutom umgänget med grannarna så var det naturligtvis släkten som kom och hälsade på. Hedda var väldigt ofta där. Senare när jag gick i Stureby skola gick jag upp till Hedda och fick godis ibland. 1956 blev farmor som blev sjuk och bodde i vår gillestuga ett tag  innan hon lades in på sjukhus och dog. Jag minns att jag drömde mardrömmar att det kom en ambulans och hämtade farmor 3 nätter i rad och efter tredje natten så fick hon flytta till sjukhuset.

Mamma – som var hemmafru – unnade sig lyxen av att ha städhjälp – fru Karlberg – som kom var 14:e dag om jag minns rätt och hjälpte till med städning och tvätt. Senare på 1960-talets början hjälpte Flory till med städningen.

Björn och jag delade rum och i början så led Björn av falsk krupp och var ofta vaken på nätterna med stort besvär med andningen och han fick sitta under ett lakan och andas in vattenånga.

Det hade kommit sk kvartslampor som man skulle sola i. Jättestora lampparaboler med 2 st elektroder – kolstavar – som alstrade ett bländande vitt sken som var väldigt farligt att titta på utan svarta glasögon. Meningen var att man skulle sola i skenet av lampan och på så sätt få ultraviolett strålning på sig vilket ansågs nyttigt speciellt på vintern när det var solfattigt.

Solningen skedde på söndagarna efter att vi hade badat och Frans berättade sagor för oss medans vi solade. Frans var otroligt fantasifull och berättade sagor om Kalle Anka och Tomten och andra som bodde i skogen runt omkring oss.

På jularna var till en början stort sett större delen av släkten hos oss. Efter några år blev det en uppdelning men länge var farmor, Hedda, Uno och Ulf julgäster och även Linnea till och från. Julmaten började förberedas i god tid. Speciell olika syltor och lutfisk. Lutfisken lades i blöt i de stora cementkaren i tvättstugan. Det luktade inte så gott och var också frätande. Julgranen var vi inte med och klädde utan vi fick vackert gå och lägga oss på uppesittarkvällen och när morgonen grydde på julafton var granen inburen, färdigklädd och klapparna låg under granen. Det var dessutom julpyntat i öppna spisen med krubba, kyrka, Jesus och tomtar. Vi kunde naturligtvis inte somna tidigt på kvällen innan utan måste ständigt be om ett glas vatten eller gå på toaletten eller fråga om något i hopp om att någon detalj om julklappar mm skulle avslöjas. På julmiddagen var det naturligtvis gröt och alla skulle rimma. Av någon anledning fick alltid Uno mandeln i gröten vilket innebar att han troligen skulle gifta sig kommande år. Det tog flera år innan mandeln gav effekt och Uno gifte sig. Ett år fick Björn och jag var sina indiandräkter som Margit hade sytt. Naturligt vis en pilbåge och stridsyxa. Vi rusade runt i huset och tjoade och skrämde slag på farmor. Annars var den stora sporten att försöka lista sig ut om vi skulle få de julklappar som vi tjatat om. Ett år var det populärt med rullbandspelare, vi hade hittat på typ 100 argument varför det var så bra att ha en sådan. Sanningen var väl att vi var lite  avundsjuka på grannarna som redan hade liknande. Några dagar innan så hittade Björn julklappen under en filt i en garderob och vi kunde knappt bärga oss till julafton kom.

På födelsedagarna var ofta släkten mangrant där även Georg Gustavsson med familj, Lasse och Britta (Brittas syster var ju gift med Margits halvbror men det visste vi inte då. Andra som ofta var där var familjen Wicksell där mamman Ingrid var en gammal barndomskamrat med Margit och pappa Tore arbetade på tryckeri och var dessutom kund hos Frans något som inte var helt oproblematiskt. Frans hade en sällsynt social förmåga att skapa relationer så även till  kunder och många av Sadolins kunder blev också goda vänner. En vänskap som fortsatte långt efter arbetslivet tagit slut och det märktes också på besöken på Torpet och i Kittelfjäll.

Några speciella minnen som jag kommer ihåg.

Ett sådant är att när jag var 6 år fick jag en sommar scharlakansfeber och blev inlagd på barnsjukhus i tre veckor. På den tiden blev man dessutom isolerad . Vi låg 4 – 5 stycken på en sal och det var en lite större kille som var väldigt dum och trakasserade oss andra. Vi vågade inte berätta för personalen och våra föräldrar när dom kom och hälsade på. I behandlingen ingick också iskalla bad med jämna mellanrum.

Ett annat minne är när vi hittade en tjuvgömma i skogen med pengar och skarpa gevärsskott. Polisen kom. Vi tyckte det var fantastiskt spännande och sedan letade vi länge efter tjuvgömmor.

Frans och Margit var sällan borta på egen hand om kvällarna utan att det fanns barnvakt (oftast var det Hedda).  Om det inte fanns barnvakt och de knystade om gå på bio eller besöka grannarna satte vi gång med stor gråt och tjut. Jag minns en gång då dom försökte smita iväg och rullade ut bilen för hand på gatan och en bit bort. Men på något sätt vaknade Björn och jag och så blev biobesöket inställt.

Området runt omkring oss var i stort sett skog men några kilometer bort fanns 2 bondgårdar – Hagsätra och Rågsveds bondgårdar dit vi gick ibland på söndagar och tittade på djuren. I Rågsved fanns också en skjutbana – anlagd 1942. Då Frans var mycket skjutintresserad och duktig på att skjuta med gevär blev det en hel del besök även där. Skjutbanan finns inte mer men under min gymnasietid så sköt vi upp/sprängde raketer där.

Frans lade till en början några träningsorienteringar för Skogsrännarna med start och mål i vårt garage.

Intresset för experiment var stort. Mecanobygge och konsten att gjuta tennsoldater tog stor tid och det var något man lekte med kompisarna med. Så småningom kom också en period där vi började experimentera med krut. Till en början så tog man svavlet från tändstickor och gjorde någon form av bengaler. Senare lärde vi oss att göra svartkrut. Grannes killar kom på att man skulle blanda ihop krutet i vatten och se dan torka det i en kastrull på spisen men det tog en ände med förskräckelse då krutet tog eld och det bolmade friskt av svart rök i huset. Lite med avancerat blev det i högstadiet då vi kom på att man kunde blanda klorex – ogräsgift – och socker. Det blev en enorm hetta av detta och det var ett under att huset inte brann upp. Det fanns 2 sätt att framställa raketbränsle. Det ena var zink och svavel som brinner explosivt men detta ställde för stora krav på utformningen av raketerna som då gjordes av aluminium/kopparrör. Det enklaste var att doppa cellstoff i en mättat klorexlösning.  Det exploderade blixtsnabbt. Vi började i högstadiet ta med oss ”raketbränbsle” till skolan för att skjuta raketer på frukostrasten. Ibland tog dessvärree cellstoffen eld under lektionen och det blev snabbt förbud på detta. En morgon innan förbudet gick jag ner i pannrummet för att hämta dagens ranson av raketbränsle. När jag skulle riva av en bit så självantände detta och hela pannrummet exploderade varvid jag fick hela ansiktet och händerna sönderbrända. Det blev iltransport till södersjukhuset och jag fick ansikte och händer omlindade. Som tur var så hade jag glasögon på mig så ögonen klarade sig. Efter någon vecka var det påsklov och vi tillbringade det på torpet och under tiden så läkte det mesta. Jag minns dock att det var jättestora blåsor i händerna som ömmade och att man kunde dra bort ”dött” kött från kinder och läppar.

Experimentlustan fortsatte dock och vi konstruerade radiosändare som man kunde avlyssna via vanlig radio. Bl.a. så hade vi monterat in spionsändare i parallellklassens klassrum och kunde lyssna på den lektionen när vi hade håltimma.

I Örby fanns det inte så många affärer. Den närmaste livsmedelsaffären låg ca 500 meter bort – Bjernvalls. Margit cyklade eller gick. Vi fick följa med och ibland vankades det en päronglass för 15 öre. Godis som kola kunde kosta 1 eller 2 öre styck. Tablettask 10 öre. Hos Bjernvalls kunde man köpa det mesta. Affären bestod av 3 avdelningar som det flesta livsmedelsaffärer gjorde på den tiden. Den högra delen sålde fisk och köttprodukter och det rann vatten längs fönstret något som var vansinnigt fascinerande. I den vänstra delen såldes frukt och grönsaker i mån av att de fanns några. Mycket var säsongsbetonat. Där fanns också torrvaror som mjöl, kaffe osv. Speciellt kaffet var fascinerande då det levererades som kaffebönor och fick malas i affären. Även denna process var fascinerande att se. Rakt fram i mitten fanns mjölk, smör och ost. Mjölken kom till affären i stora mjölkkrukor och när man handlade hade man med sig en en liters tjock glasflaska som mjölken hälldes upp i och man satte på ett lock för att det skulle hålla tätt. Varje månad åkte Frans förbi och betalade räkningen och grymtade över matkostnaderna som ständigt steg. han förstod väl inte att han hade 2 växande killar som ständigt var hungriga och Margit gjorde allt för att hålla ner matkostnaderna. Vi hade ju dessutom stort umgänge.

Till frukost var honungsvatten för Björn och mig. En fralla med ost eller leverpastej samt en av Margits russinbullar. Just russinbullarna blev efter några år ett problem då vi fick ett myrbo i väggen utanför köket och myrorna invaderade brödburken. Varje bulle måste därför noggrant plockas isär för att rensas från myror. Man fick inte slänga något. Efter några år fick vi kylskåp vars volym i stort sett var något större än dagens frysväskor men dock hade ett frysbox och Margit kunde göra glass. Vilken lyx.

Jag minns vintrarna som snörika och ofta kalla. Kanske önsketänkande men när det var mycket snö så grävde vi långa gångar i snövallarna som snöplogen skottat upp.

1959 konfirmerades jag i brännkyrka kyrka. Vi hade undervisning i församlingslokalen i Högdalen. Vi var jättemånga blivande konfirmander och det var inte lätt för prästen att hålla ordning på alla. I bland fick han gå handgripligen tillväga och dela ut en och annan örfil. Vi skulle ju gå ett visst antal gånger i kyrkan också. Vi hade nyligen hyrt Torpet och åkte dit varje helg så något kyrkobesök blev inte av men jag fick ett intyg på att jag varit i Gnesta kyrka vilket var osant.

Övriga händelser

Under min uppväxt så hände mycket i omvärlden. 1954 så pågick kriget i Vietnam mellan fransmännen och den nordvietnamesiska gerilla rörelsen och det stod ett stort slag kring en djungelfästning Dien Bien Phu där fransmännen besegrades av kommunisterna vilket man i allmänhet trodde var omöjligt speciellt som den berömda ”oövervinnerliga” främlingslegionen deltog i försvaret. Det var mycket spännande att lyssna på radioutsändningar och läsa i Dagens Nyheter om slaget. Jag var ju 10 år och rycktes med av de olika krigsrapporterna. 1956 bröt Ungernrevolten ut och på nytt fylldes radion och tidningarna av reportage om ungrarnas ”heroiska” motstånd mot den ryska övermakten och det var hemskt att höra om olika människoöden i såväl motstånd som flykt till bl.a. Österrike. 1962 så var det Kubakrisen och vi undrade om det skulle bli kärnvapen krig nu. Frans sa att om det blir det allvarligare så Margit, Björn och jag flytta upp till Kittelfjäll.

Jag var som sagt mycket sportintresserad från det jag var ca 10 år så följde jag i första hand fotboll och friidrott på sommaren och skridskor, ishockey  och längdskidåkning på vintern. Främst när det gällde svenskarnas insats i olika mästerskap. Skridskoåkningen och längskidåkningen var mest spännade och vi satt klistrade vid radion och följde mellantider som gavs.

Vi fick grammofon och på en av de första skivorna så sjöng Göingeflickorna.

Elvis Presley och Tommy Steele blev tonårsidoler och senare i högstadiet så var det viktigt vem man höll på. De som höll på Elvis var tuffare med skinnjacka och tuff frisyr. Jag fick ingen skinnjacka utan hade duffel och hatt – helt ute och kunde knappt hävda mig som Tommy Steele fans.

Så småningom dök det upp en nymodighet som kallades för TV. Stor sensation och vi fick högtidligen gå till grannen och se på barnprogram. Alla barnen satt uppradade på stolar framför TV rutan som var ganska liten. Vi såg på Andy Pandy och dom vuxna på Lucy Show. När Andy Pandy vinkade adjö i rutan vinkade vi tillbaka. När vi skaffat TV minns jag att faster Hedda satt ibland och tittade på testbilden.

Örby skola

Jag började i Örby folkskola 1951. På den tiden så gick man i skolan även på lördagarna. Oftast då halvdag. Efter några år så blev det femdagarsvecka även i skolan. I mina 2 första klasser så hette fröken Margit Andersson (samma namn som Margit hade som ung). Undervisningen skedde i den röda paviljongen som var byggd år 1900. Mina minnen från den tiden är få. Jag minns vår fröken som en äldre snäll kvinna som försökte hålla pli på sina elever. Själv så hade jag lätt för att lära men svårt att koncentrera mig och jag fick ofta tillsägelser när jag klättrade över till bakomliggande bänk. Jag tror att mina föräldrar fick ett och annat samtal om detta. Överhuvudtaget hade jag hela min skoltid svårt med disciplinen . Jag var dessutom väldigt aktiv  på rasterna och kröp om kring i mina fina långbyxor och slet hål på knäna. Margit och Frans ville att Björn och jag skulle vara välklädda och fina i skolan. Det var väl deras egen tid i skolan som kom att prägla detta. Just det här med klädseln gjorde väl att jag stack ut lite och jag tror att några klasskamrater tyckte vi var snobbiga. De flesta av klass och skolkamraterna kom från Örby och alla hade nog inte så bra ställt. Vi hade 2 stycken flickor vars föräldrar kommit som flyktingar från Polen. En pojke bodde på barnhem och när Frans fick klart för sig detta så skänkte han sin cykel till pojken. Han mindes sin egen fattiga barndom. (Föga anade Frans att föreståndaren så småningom skulle bli bekant med mig via Östen Westerlund i Kittelfjäll och att hon bodde i slutet av sitt liv i Bagarmossen och inte nog med detta – hon kände våra grannar i Enskede.)

I tredje klass flyttade vi över till den ”nya skolan” som byggdes 1915. Vi fick en nyexaminerad klassföreståndare som hette Solveig Leijon och nu började skolan på riktigt.

Från Näshultavägen till Örby skola var det ca 1 km. Det var ner eller uppförsbacke beroende på om man skulle till eller från skolan. Alla gick till och från skolan och när man blev större fick man cykla. (Jag lärde mig cykla som 7 åring på vintern  för då kunde jag gå på/av i snödrivorna längs gatan.) Jag hade alltid sällskap till och från skolan av skolkamrater/grannar men när jag kom i närheten av Näshultavägen kunde det vara ensamt då alla inte slutade samtidigt.

Örby skola är en ganska vacker skola utvändig men som inomhus hade långa korridorer med stengolv och stora breda stentrappor. I skolan fanns förutom klassrummen, en välutrustad slöjdsal, stor teckningssal, matsal, gymnastiksal samt ett bad. De första åren så badade flickor och pojkar gemensamt och dessutom nakna under stort fniss. Vi klädde om på var sin sida i omklädningsrummet och sedan gick man till ett tvättrum med små kar/handfat i rader på varje sida. Flickorna för sig och pojkarna för sig. Man fick hjälpas åt att skrubba varandra på ryggarna mm. (Örby var ett samhälle där husen var byggda delvis i början på 1900-talet och dessa saknade ibland varmt rinnande vatten och hade badkar i bästa fall i källaren det var kanske därför man tryckte på renligheten så mycket i skolan).

På gymnastiken klädde flickor och pojkar om var för sig och det var i alla fall i pojkarnas rum ett förskräckligt liv och kiv.  Vi hade ordentlig gymnastik med redskap även om hallen inte var så stor. Det roligaste var att leka skeppsbrott och jaga varandra runt väggarna. Själv var jag lite feg och försiktig i gymnastiken och tyckte att den inte alltid var så bra inomhus vilket senare i högstadiet medförde både att jag bröt ett finger och lilltån när jag skulle hoppa bock. I matsalen var det ganska strängt. man måste äta upp maten. Det mesta var gott utom äppelris, stekt lever (skosula) och chokladpudding (gillade inte åsynen). Vissa kaviarsmörgåsar på vitt tunt hårt bröd var inte populära utan trycktes fast under bordet när ingen såg. Man fick sitta kvar tills man ätit upp eller frukostrasten var slut och då fick man anmärkning när man inte ätit upp.

Lektionssalarna bestod av gammaldags fasta bänkar. Fönstren var stora och höga och släppte in väldigt mycket värme på vår och höst när solen låg på. Det var lätt att somna om det var en tråkig lektion.

Vår lärare Solveig var full av entusiasm och nya pedagogiska idéer, men vissa saker hängde med sedan skolans begynnelse. Varje dag började med en psalm och Solveig spelade den på orgel och vi sjöng. Varje vecka lärde vi oss en ny psalmvers.

Skolaga förekom och räckte det inte med en örfil eller att vrida om näsan eller dra i håret så fick rektorn rycka in och damma till med en linjal eller liknande. Från och med trean framstod jag mer som en plugghäst och vid 12 år blev det ännu mer bekräftat då jag fick glasögon.

Jag minns att vi mobbade en flicka som var lite rund och hade glasögon. Hon sade till mig att vänta tills du själv får glasögon. När den dagen kom skämdes jag våldsamt men senare blev vi i alla fall goda vänner.

Vi spelade fotboll och brännboll på sommaren utomhus och på vintern så var det skridskoåkning på den spolade fotbollsplanen. Bl.a. så var ”jägis” populärt.  En dag så blev jag påkörd av en skridskoåkare och föll raklång bakåt och slog i huvudet och tuppade av. Jag vaknade upp senare i omklädningsrummet och undrade vad jag var och vilken dag det var. Jag tog mig hem på egen hand dvs gick och hade en kompis i sällskap. Efter en veckas vila var jag tillbaka i skolan igen. Någon hjälm hade man inte på den tiden i bästa fall en mössa,

Jag hade lätt för bl.a. att läsa, historia, geografi och matematik till en början. Undantag var väl gymnastik och teckning medans slöjd var ett favoritämne. Ett år ställdes flera alster ut som jag gjort vid skolavslutningen. Min skrivstil var dock under all kritik och jag fick gå en korrespondenskurs för att lära mig skriva bättre. Innehållsmässigt så skrev jag dock bra historier. Det var inget fel på fantasin. Några berättelser finns i avsnitten om Torpet, Storsätern och Ramundberget. En orsak till intresset för historia var att vi hade många böcker hemma om historia samt uppslagsverk. Jag var nyfiken och läste mycket och Frans fyllde på med berättelser. Så kom det sig att en dag i skolan fick jag redogöra för dagens läxa i historia. Då jag hade läst historieboken i förväg och hade lätt för att komma ihåg så redogjorde jag för kommande läxa i stället för den vi hade. Lättheten att komma ihåg och intresset att läsa gjorde så småningom att jag tappade motivationen senare i högstadiet och betygen blev sakta men säkert sämre.

Jag minns inte om mina föräldrar hade någon större kontakt med skolan utom när det var något problem. Men det förekom i alla fall föräldramöten.  Redan då var det svårt för en del föräldrar att slita sig då m an måste lyssna på deckarföljetången på radion – mannen i svart. Ruskiga barnförbjudna saker.

Solveig ordnade klassresor i fyran – dagstur till Furuvik – och i sexan – resa till Danmark och Köpenhamn. Dessutom så var det stort uppträdande varje våravslutning. Ett år var det Fröding med ett otal dikter och sånger. Jag var konferencier vilket gjorde mig omåttligt stolt.

Klassresorna finansierades genom insamlingar. På den tiden fick man betalt för tidningspapper, tomglas och aluminiumfolie. När vi skulle åka till Köpenhamn så krävdes det dock mer pengar och vi gav ut en tidning – Utkiken. Jag måste säga att jag än idag är omåttligt stolt och tacksam över att få vara med om detta. Vi intervjuade ett stort antal kända artister och skådespelare. Bl.a. Harriett Andersson och Bengt Hallberg. Bengt hade jag nöjet att träffa senare i livet på en resa till Gotland och kunde visa honom artikeln i Utkiken om hans unga år som lovande musiker. Min uppgift var bl.a. att intervjua Sten Bergman – en berömd upptäcktsresande. Men han var lite grinig så det blev inte av.

Vi åkte tåg till Göteborg och på kvällen var det Liseberg. En skakande upplevelse var Berg och Dalbanan. En klasskamrat var så rädd att han slog i en tand så att en flisa lossnade.  Dagen därpå var det rundtur med ”Paddan” rundtursbåtar och senare överfärd till Fredrikshamn. På båtfärden över ramlade en kille och bröt armen. Någon dag senare i Århus så inträffade en skandal då en av klassens ”buskillar” smög  ut och drack öl och blev hemskickad. I övrigt minns jag inte så mycket av själva resan än att Berg och Dalbanan i Köpenhamn var ännu läskigare än i den i Göteborg. Sedan dess har jag inte åkt berg och dalbana utom vid något enstaka tillfälle.

Lite skolkort

Stureby skola

1957 var det dags att börja i sjuan och Stureby skola. Rågsved och Hagsätra hade byggts och det fanns ännu ingen skola för de som bodde där. Det blev en tuff tid med en hel del nya klasskamrater.

Slagsmål var inte ovanligt och det gällde att hävda sig. Genom mina raketexperiment mm så fick jag en viss status i klassen.

Det blev 2 år i Stureby skola. Jag minns det som en stökig period. Vi hade dock en kemilärare som var intresserad av experiment och att lära ut. Mitt behov av att göra kemiska experiment blev mer än väl tillgodosett och i pannrummet hemma så utfördes andra experiment som inte hade med framtagning av raketbränsle att göra. Våra lärare var av ”den gamla stammen” och lyckades någorlunda hålla ordning på klassen. Det var inte lätt och i parallellklassen var det ännu värre. Busiga elever leddes till rektorn som delade ut en ”lämplig” bestraffning som en örfil eller slag på fingrarna. Dessutom tillämpades hemanmärkning  och kvarsittning flitigt. Mina betyg sjönk sakta. Jag som hade så lätt i skolan tidigare fick plötsligt sämre betyg än kompisarna. Orsaken var väl att jag inte bekymrat mig tidigare om att läsa läxor ordentligt och den vanan satt dessvärre i. Något som skulle förfölja mig i gymnasiet. Bl.a. så var jag ju duktig i historia och Geografi men när läraren upptäckte att jag inte skaffat läroboken – tror det var geografi – så fick jag sänkt betyg av denna orsak. Orättvist. Jag klarade ju alla proven bra.

Jag har inte varit speciellt duktig på gymnastik och jag lyckades både att bryta lilltån och hoppa över en bock så jag bröt ett finger.

I skolan fanns en öppen sk ljusgård som var väldigt stor. I denna ordnades basarer. Frans var en av de drivande i arbetet med basaren och under de 2 åren som han var med så drevs omsättning och vinst upp. Till vilket ändamål minns jag inte. På vår och höst var det skoldans. En händelse som de flesta elever såg fram emot. Intresset för tjejer hade ju vaknat hos oss killar och det var mycket snack om vem man skulle bjuda upp osv. När så skoldansen började så var det få killar som bjöd upp om dom ens kunde dansa. Många tjejer dansade med varandra. Det sista året jag gick i skolan så bjöd en av klassens sötaste tjejer upp mig och vi dansade flera danser och vi gjorde sällskap hemåt. Hon bodde dessutom ganska nära mig. Jag var vansinnigt blyg och vågade knappt hålla henne i handen så någon större romans blev det inte.

Skolresa till Handöl

I klass 8 var det tradition att man skulle åka på skolresa. Skolresan gick till Handöl i Jämtland. Till min förtrytelse så insisterade Frans och Margit på att Björn skulle följa med. Ingen annan hade sina mindre syskon med. I alla fall så åkte vi tåg upp till Handöl. Vagnarna var av den gamla typens sittvagnar där sätena hade plats för 4 personer i bredd. Mellan sätena lades någon form av skiva som man kunde ligga på. Ovanpå sätesryggarna lades ytterligare skivor och vi kunde ligga 8 barn – 4 under och 4 över i en kupé. Det blev naturligtvis en massa bus men vi sov i alla fall. På morgonen när vi vaknade så hade sovsäckarna på de som låg närmast fönstret fryst fast. Efter en kort transport till förläggningen så blev det inkvartering. Killarna för sig och tjejerna för sig. Varje dag var det en utflykt på skidor. Jag minns att det kunde vara ganska rejäla turer. En dag fick vi åka till Storlien och åka utförsåkning. man åkte inte på slalomskidor utan på sina vanliga träskidor och med låga fästpunkter om det överhuvudtaget fanns sådana. Jag som varit i fjällen förut var dock lite bättre än övriga klassen och på en slalomtävling som anordnade vann jag. Även här fick jag erfara att som ansedd medelmåtta i idrott var det inte populärt att vinna över de som var bäst i gymnastik mm.

Varje dag så hade vi utflyktspaket med oss i form av smörgåsar och en termos – termosarna bestod inuti av ett glashölje som lätt gick sönder – med saft eller choklad. En av mina bästa kompisar ”KP” var klassens otursbarn och föll baklänges i liften i Storlien med ett stort antal termosar i sin ryggsäck och mitt i liften föll han baklänges varvid de flesta termosar krossades.

Vi var flera skolklasser från olika skolor son var inkvarterade i Handöl och i slutet på veckan var det dans i folkets hus. Få killar kunde dansa men vi hade spanat in några tjejer från en skola i Småland som vi var intresserade av och på kvällarna sent efter alla gått och lagt sig övade vi dans med klassens tjejer som hyggligt nog ställde upp för att vi skulle kunna dansa med småländskorna.

När den beramade kvällen kom så var det dock få av oss som vågade dansa och så var den kvällen förstörd. På hemvägen var det ishalka på vägen och speciellt KP hade hala lädersulor på sina skor och det var ett under av att ta oss hem helskinnade. På något sätt så fick Margit och Frans reda på att vi hade övat på nätterna med klassens tjejher och dessutom i pyjamas. Visserligen helt oskyldigt med oron blev stor hos dem och jag tror att det renderade ett och annat samtal till lärarna om det lämpliga i att öva dans i pyjamas.

I klass åtta så blev det aktuellt att söka till 4-årigt gymnasium och hoppa över 9:an. På så sätt kom jag till Bandhagen en nybyggd skola.

 Musiken

I skolan så sjöng jag ganska bra och fick vara med i kören, i alla fall innan målbrottet. i klass fem eller sex fick man välja att vara med och testa bl.a. blåsinstrument inför skolorkestern. Av någon obegriplig anledning gick jag dit och valde Ess-kornett som instrument. Det var väldigt många som ville vara med och instrumenten räckte inte till för alla. Musikläraren var väl inte heller någon större pedagog utan det hela slutade med att jag efter ca 1,5 terminer avbröt det hela mycket beroende på att jag inte fick öva tillräckligt och ta med kornetten hem. Frans blev förbannad på musikläraren och jag var jätteledsen. Troligen blev detta orsaken till att ett piano anskaffades och vi fick grannens dotter som musiklärare. Vi övade en timme i veckan. Förutom allt tjat med skalor så var det Straussvalser som vi skulle spela. Vid den tiden hade det börjat komma nya artister som Elvis Presley och Tommy Steele och intresse av gamla valser var väl inte det största. Jag som alltid har haft lätt för att lära och ett hyggligt gehör lärde mig låtarna utantill men blev desto sämre på att läsa noter. Björn däremot hade både lätt för att lära och att läsa noter så han gick det bättre för medans jag tröttnade när noterna blev för svåra. Senare blev det gitarr för hela slanten och där passade min envishet bättre när det gällde att nöta in ackord och med gehör blev det lättare att ackompanjera enklare låtar. Föga anade jag att Margit spelat gitarr i unga år och att hennes mormor också varit musikalisk och dans.

Björn som var mer begåvad på det musikaliska området lärde sig spela dragspel och vi spelade ofta ihop. Vår repertoar var ofta gamla eller nya schlagers.

Björn ägnade sig också åt tävlingsdans och på så sätt så knöts kontakten med familjerna Ewald och Roll ihop. Från orientering på 1940-talet till att deras barn dansade och tävlade i samma dansklubb – Nyckeln – dvs Björn, Eva och Lars-Göran. Dåvarande danspedagog Greta Sundström berättade för en reporter senare i livet om att Björn varit en av de största talanger hon mött.

I gymnasiet blev jag manager för ett POP-band BLUE STARS. Som så många andra band på den tiden så började några kompisar spela ihop och när man kunde ett par tre låtar så var det dags att visa upp sig. Det blev på min lott att ordna spelningar på olika ungdomsgårdar (det fanns många på den tiden). Gänget spelade bättre och bättre och till slut fick dom spela på själva Nalen. Efter denna spelning så ringde en berömd radiokille – Carl Einar – som höll i ett populärt radioprogram för tonåringar och ville ha oss att spela i en radioutsändning fån Kiruna. Ingen av oss vågade anta den utmaningen. Kanske var det tur eller man vet inte.

I alla fall var det en rolig tid och vi spelade ofta på onsdagar och helger över stora delar av stan. Ja ända bort i Vällingby som var astronomiskt långt bort på den tiden. Att det fungerade berodde på att bandet fått en ny trummis som hade bil – en stor amerikanare – som rymde alla instrument. Dock fick ståbasen ligga på taket. Gitarristen Hasse var dessutom tjejtjusare och tjejerna försökte storma scenen titt som tätt. Undra på att skolresultaten sjönk för förutom att spela skulle det repeteras, diskuteras om vad som skulle spelas och var och jag ringde runt och bokade tid och plats. Vi fick ett litet gage som räckte till fika och bensinpengar.

 Släkten

Vår släkt som vi umgicks med bestod förutom Hedda på Margits sida av Frans syskon och barn.

Agnes hade senare i livet träffat en ny man – Gunnar – som hon fått en son med med .- Lars-Ove. Lars-Ove var 14 år yngre än sin halvbror Ulf och det var ju inte helt oproblematiskt för Gunnar att komma in i släkten. Uno träffade sin Aina sent i livet. Aina som hade ett barn – Marie-Louise – sedan tidigare äktenskap. Linnea ägnade sitt liv åt Gud och Ersta diakoni och hade givetvis inga barn. Det blev  Frans och hans bror Gunnar som kom att ta ansvaret för att hålla ihop släkten. Båda hade ju ganska välbeställda arbeten och någorlunda med plats för släktträffar. Efter att gemenskapen på jularna klingat av så blev det födelsedagarna i första hand hos Frans och Gunnar som de flesta samlades kring. Jag minns födelsedagsträffarna hos Gunnar och Stina. Deras lägenhet på Lövåsvägen var inte stor men finns det hjärterum osv. Och hjärterum fanns det Stina kom från en stor familj och var duktig på att ordna fest och laga mat. Vi kusiner var jämngamla. Mellan ”stor leif” – jag och ”lill leif” Gunnar och Stinas äldsta kille skiljde det 5 veckor dvs jag var äldst men ”lill leif” var/blev större till omfång och framför allt mycket starkare. Det hände att det blev en del kraftmätningar på kalasen och man fick sig en omgång. Stina gick emellan och lugnade ner känslorna. Det var dock inte värre än att jag och kusin Leif kunde vara ute och fiska senare i livet. Bl.a en period anglade vi gädda på sjöarna söder om Stockholm kusin Leif var medlem i Enskedes sportfiskeklubb och vi fiskade en del i Sandasjön i Nacka.

Björn och Nils var också jämngamla mens Ann var ca 6 år yngre. På kalasen dök det upp ett äldre par – Elsy och Roger som var drygt 10 år äldre än mig i alla fall. Det visade sig vara en kusin som man aldrig hört talas om. Frans äldsta syster Cecilias barn. Från Stinas släkt var det också många med. På senare år har jag fått kontakt med en som släktforskar på Stinas släkt.]https://privat.bahnhof.se/wb861412/Sl%C3%A4kt/index.html

Kusin Leif spelade också gitarr och någon gång i tjugoårsåldern fick han kontakt  med en kille som hetta Cornelius Wreswiik. Cornelius var inte speciellt känd då och lånade bl.a. kusin Leifs gitarr för att spela på fester och annat och Leif blev förbannad för att han aldrig fick tillbaka gitarren.

 Hundarna

1956 så fick vi en boxervalp, dvs Frans och Margit köpte en av Frans gamla chef på kopia. Björn och kanske främst jag hade länge tjatat på att få en hund och hur duktiga vi skulle vara på att gå ut och gå med den och sköta om den på alla sätt och vis. Jag vurmade för en Irländsk Setter som såg så snygga ut. I stället blev det en skrynklig boxervalp. Lite besvikelse kanske men jag minns att jag lade mig på golvet i  köket bredvid valpens sängmadrass och vi somnade bredvid varandra. Kärleken var ömsesidig och valpen en liten boxertik kom att heta Flory. Kärt barn har många namn och den kallades också för Lotta mm. När Ulfs fru  – Flory -kom in i släkten på 1960-talet blev det lite pinsamt att ropa på Flory . Därför blev Lotta vanligare.

Egentligen var det konstigt att jag önskade mig en hund så mycket efter att ha blivit biten av grannens pudel för några år tidigare. Det blev bara ett litet märke i låret men byxorna blev sönderrivna och Frans och Margit skällde på grannen (en ensamstående mamma som drev friseringssalong i källaren och som fick missbruksproblem vilket också  tyvärr drabbade hennes enda son). Det fanns en familj på Näshultavägen som ”låg lite före” alla andra när det gällde att skaffa nya saker som TV, pool, störst hus (utbyggnad) bäst bil mm. De hade naturligtvis skaffat en hund och då föll jag i alla fall pladask för denna och började min ”tjatkampanj” för att vi skulle skaffa hund. Björn hejade givetvis på.

Flory blev i alla fall en ny familjemedlem som de flesta hundar. Hon skulle med överallt och Margit hade en korg som hon bars i när hon var liten och vi skulle bort. I början skulle hon sova i sin korg på natten men det var svårt att stå ut med att hon gnällde och så fick hon sova inne hos Margit och Frans. Sedan var det kört och korgen kom aldrig mer till användning. Som så många andra barn som lovade att dagligen sköta om sin nya hund och alltid gå ut med denna så höll det löftet att par veckor. Det gick bra till en början när kompisar hängde med på promenaden men efter några veckor när de tröttnat blev det viktigare att tillbringa fritiden med kompisar och annat precis som man varit van med tidigare. För Frans kom Flory och (senare när vi hade 2 boxrar Aston) betyda enormt mycket. Han var den som gick en promenad varje morgon och kväll. Under Frans uppväxt så var ofta promenader det enda sättet att ta sig till skola, arbete mm. Promenaderna med hundarna blev också ett sätt att fylla behovet av motion.

Flory skulle med överallt även på Lasse Gustavssons konfirmation

Frans var ju väldigt social och kontaktskapande och fick på så sätt kontakt med andra hundägare.

Naturligtvis skulle ju Flory ställas ut på hundtävlingar och bedömas. Förväntningarna var stora på vår älskade hund  men tyvärr blev det inte första pris och ”Best in Show” och liknande utan jag tror att som bäst blev det ett andra pris. Frans grymtade över orättvisa bedömningar och att kända uppfödare fick en bättre bedömning. På den tiden skulle boxrar helst ha ”kuperade” öron dvs öronen skulle klippas och stå rakt upp vilket det inte gjorde på Flory. Men svansen klipptes av straxt efter födelsen så det blev en kort snutt att vifta med. En grym hantering som senare förbjöds dock så när Flory fick valpar så klipptes deras svansar av. Se fö Torpet om valpar samt mer om hundarna.

Att ha hund innebar också slitage på huset och i trädgården sprang vi ständigt och plockade hundbajs. Uppe på övervåningen vid trappan fanns en låg bokhylla med lite finare böcker som Flory till Frans förtvivlan hade gnagt sönder pärmarna på. Inte alla men några stycken. När vi skulle iväg och sagt hej då till Flory så hände det att hon gick fram till bokhyllan och lade tassen på en bok och tittade menande på oss. Givetvis fick hon följa med.

Efter att 5 valpar sålts behöll vi den sista. Det blev liknande övertalningsförsök och gråt när vi skulle sälja den sista valpen Aston och som var den vi tyckte var finast och vips så fanns det ytterligare en medlem i familjen som tog plats i bil. Jag antar att våra vänner och släkt tyckte vi var tokiga. Det fanns dock en viss förståelse i släkten då Gunnar och Uno skaffat var sina hundar – dock inte boxrar.

Det blev trångt i sängarna på nätterna när hundarna också skulle ligga där och på kvällen kunde någon gå och lägga sig tidigt i sängen på huvudkudden för att vara säkra på plats.

Som tur var så hade Frans alltid stora och dyra bilar så det fanns plats för alla när vi skulle iväg. Inte minst när vi började åka till Kittelfjäll.

Trots att jag blivit hundbiten och rädd för hundar i unga år så insåg vi väl aldrig att någon kunde vara  rädd för våran hund. Ulfs fru Flory som en period hjälpte Margit med städningen var helt livrädd för hundarna och förmodligen andra också som kom på besök. Flory – hunden – låg ofta och vilade vid staketet och nafsade efter grannungarnas fingrar när dom kom och skulle klappa henne. Kanske beroende på att några kastat sten på henne där. Aston blev ju på sätt och vis orsaken till att vi lämnade Torpet och till all lycka så blev det ingen skandal i Kittelfjäll trots renjakter.

På äldre dagar blev Flory ganska lat och så fort hon kunde smet hon hem från Pappa (Det var inget koppeltvång på den tiden).

Aston fick Cancer och blev tvungen att avlivas när han var cirka 10 år. En sorgens dag och vi grät alla. Efteråt tog Frans, jag och Björn en lång promenad i Ågestaskogen och sörjde.

Flory dog i samband med att Ingrid och jag skulle gifta oss och jag bad Frans och Margit  att det inte skulle nämnas något om hundarna – som betytt så mycket – på bröllopet.

Hundarna begravdes i på ”Föreningen för beredande av gravplatser för husdjur” i Täby.

 Faster Hedda.

Hedda – Hedvig Lovisa – hon kallades ju faster Hedda att hon inte var någon riktig faster till oss förstod jag inte förrän sent i livet och allt klarnade när jag började släktforska. Faster var ju Mammas faster som hade tagit hand om mamma sedan hon var i 4 års åldern.

Läs mer om Hedda och hennes man

Heeda tog ansvar för mamma även på gamla dagar. Hon hälsade ofta på i Örby. Hon kunde enkelt ta bussen från Stureby och det var inte så långt att gå från hållplatsen där hon gick av till oss. Ibland sov hon över i vår gillestuga. Hon hade ofta presenter med sig. Bl.a. bröstkarameller som vi åt med stor aptit. Hedda och vår farmor Lotten var goda vänner och träffades ofta på egen hand men ibland också i Örby. Båda 2 gillade att spela kort. Populära kortspel var 500, Canasta och Kasino i olika former.

Faster Linnea.

Av alla syskon till Frans så var nog Linnea den mest speciella. Hon hade tidigt i sin levnadsbana valt att utbilda sig till Diakonissa. Vad som fått henne att ta detta steg vet vi inte men hon kan ju ha påverkats av den miljö som hon vuxit upp i och där prästerna var viktiga i kampen mot fattigdom och nöd. I alla fall så blev Linnea en udda person i syskonskaran men som värnade om syskonbarnen med en kristlig nit för att få dom troende. Så t.ex så fick vi ofta på födelsedagarna någon bok  som psalmbok eller något att läsa med kristligt innehåll. Hon berättade att hon bad förböner för oss. Det hela blev märkligt då vårt hem i övrigt var avsaknad av kristliga aktiviteter. Dock minns jag att som liten vi var på en julotta men det var nog bara en gång. Frans  skämdes väl över sin systers nit och tyckte att vi barn skulle få vara i fred. Jag skämdes över att Frans var så tvär mot Linnea. Heder åt en människa som aldrig kav upp sin övertygelse och tro ända in i det sista.

Frans fyllde 50 år.

1958 så fyllde Frans 50 år och på femtioårsdagen så var det stor uppvaktning av släkt, vänner, arbetskamrater – gamla som nya, föreningar som, GHK, skogsrännarna, typografernas fackförbund mm. Även ett stort antal kunder/vänner deltog. Någon vecka -or senare var det dags för stor baluns i Örbys festlokal som låg i närheten av Juliaborg/Huddingevägen. Björn och jag fick vara med.

Det finns många bilder på detta kalas. Jag har valt att lägga upp bara bilder med släkt, närmaste vänner som jag tidigare omnämnt samt några grannar från Örby. Se femtioårsfesten.

På festen framfördes en visa till Frans ära och många tal. I ett avtalen omnämndes jag och Björn som Frans parhästar vilket fick mig att resa mig och utbringa ett leve för Frans från hans parhästar.

 Visa på Frasses 50-årsdag

Mel: Med en enkel tulipan

De femtio åren vi hyllar i kväll för Frans,
den dagen har extra glans,
det tycker vi nog till mans.
Vi uppvaktar inte med blommor i stora fång,
nej bara med en enkel hyllningens sång.

Med en enkel tulpan
så här på födelsedan
vi har den äran, vi har den äran att gratulera.

Ja, Frasse är en man med färg,
- hans energi rubbar berg,
de flesta firmor i stan med färger han kan furnera.
Det är väl sämre å' stå och trycka,
- han nu åt verkmästarjobbet ler.
Han som försäljare gjort sin lycka
och jobb han byter ej mer.

Så med en enkel tulpan
uppå bemärkelsedan,
vi har den äran, vi har den äran att gratulera.

I handboll och fotboll han varit ett fenomen,
men nu har han trötta ben,
_ i bridge gör han nu succén.
Den har nu förflutit hans ungdom och Sturm und Drang
nu hellre i bridge ger han bud om Tre Sang...

Så med en enkel tulpan
uppå bemärkelsedan,
vi har den äran, vi har den äran att gratulera.

Han såsom Ordförande,
- och utan fruns hörande -
vid Helgalundsklubbens sammanträden kan presidera.
Han förut ägnat sig åt sitt skytte,
men nu på annat han korn har fått.
Så varför sörja den tid som flytt se?
då andra nöjen han fått.

Och med en enkel tulpan
uppå bemärkelsedan
har Helgalundsklubben säkert äran att gratulera.
Till Torpet så far han precis, när han kommer åt,
där har han en liten båt,
han njuter sin sommarståt.
Så träget han lägger i den lilla sjön sitt nät,
där tar han de störstaste gäddor man vet.

Så med en enkel tulpan
uppå bemärkelsedan,
vi har den äran, vi har den äran
att gratulera.

Som alla vet har han en hund,
och hon är med varje stund,
allt husse gör kan en liten hundsjäl så intressera.
Hon kallas Lotta, fast heter Flory,
ett litet kärt barn har många namn.
Nu lyssnar Flory på husses story,
- hon honom vill ta i famn.

Så med en enkel tulipan
uppå bemärkelsedan
har Lotta äran, har Lotta äran att gratulera.

Ja, med en enkel tulipan
uppå bemärkelsedan
har alla äran, ja alla äran att gratulera.