1970 blev ett av de händelserika åren i livet. Dels så köpte vi huset i Enskede och flyttade in på sommaren. Dels blev Ingrid med barn och jag fick ett erbjudande om att börja ett nytt arbete som programmerare på LFAB. Något som jag med stor tvekan och efter mycken övertalning av Ola Berndtson accepterade.
Jag kom att arbeta på LFAB i prick 10 år. Trots att jag arbetat några år inom försäkringsbranschen och träffat kollegor från andra försäkringsbolag så kände jag och många med mig dåligt till vad Länsförsäkringar var.
Grunden för Länsförsäkringar som är beteckningen för att antal lokala och självständiga försäkringsbolag i huvudsak lika många som det finns län. Tidigare var namnet Landsbygden förknippat med dessa bolag. Förankringen var stark på just landsbygden där man hade främst inom jordbruk och villahemförsäkring fantastiska marknadsandelar. I storstäderna var det precis tvärtom. Tillväxtmöjligheten fanns ju i bl.a. Stockholm m. fl. orter.
Det behövdes byggas ett nytt modernare varumärke och som just hade antagits när jag började. Dessutom hade man börjad marknadsföra motorförsäkringar mot befintlig kundstock något som blev en succéhistoria under 70-talet och kom att skaka om försäkringsbranschen.
För att kunna mer rationellt och kostnadseffektivt hantera specialister inom olika områden så bildades LFAB som ett gemensamägt bolag där ägarna fanns uti i landet.
Starka ägare med traditionell men framgångsrik kultur gjorde inte arbetet lätt för de som arbetade på LFAB. Ett specialistområde vad ADB – IT.
LFAB låg då i hörnet på Lästmakargatan – Regeringsgatan. Kvarteren var ökända då för att det fanns ohämmat många prostituerade i området. Det ställde till med problem för den kvinnliga personalen som ibland blev antastade och även vi killar fick förfrågningar.
Man hade som så många andra nyligen skaffat en modern IBM dator men med bra mycket mindre kapacitet. Det här med datakostnad och låg kapacitet kom att prägla dataarbetet under hela 70-talet. Mycket beroende på att ägarna inte förstod sig på ADB.
Jag kom att hamna på en dataavdelning som förutom personer i datahallen bestod av 4 st varav 3 var anställda och en konsult. Datautrusningen delades till en början med försäkringsbolaget Valand – nuvarande Wasa.
Vi hade att hantera Sveriges i särklass största bestånd av sakförsäkringar dvs lantbruk, Villahem och fritidshusförsäkringar. Dessutom var motorförsäkring på frammarsch.
Under 10 år gick från dessa 4 personer på utvecklingsavdelningen till 25 st och ett 10-tal konsulter. Vi bytte datachef 4 gånger.
LFAB som företag hade en gammal tradition som sagts och det präglade livet på arbetet.
Mycket formellt till en början och auktoritärt. Man titulerade varandra herr och fru osv om man inte var på data förstås som hade en egen kultur och därmed sågs med ibland oblida ögon av resten av personalen.
Vid luncherna åt man i 3 matlag. Kl 11 var det manskapet dvs jag och dom som inte var chefer. Kl 12:45 åt mellancheferna och kl 13 åt ledningen och då dukades det om med vita dukar. Högsta statusen var naturligtvis att vara med på ett möte som innebar att man fick luncha med ledningen.
Maten var helt fantastisk under alla år.
Julfester hölls exempelvis – i alla fall de första åren – på operakällaren där allt var gratis.
Stor skillnad mot Folksam men det fanns också likheter som teater, sport av olika slag. Fotboll, friidrott mm.
Mitt ansvarsområde var att vidareutveckla system för hantering av sakskador och speciellt statistikuppgifter från detta. Bland andra specialistfunktioner på LFAB så var aktuarieavdelningen en sådan och som försåg Länsbolagen med statistik och riskanalys. Det blev att ta fram ett antal program som producerade datalistor över det mesta i statistikväg. Då alla uppgifter dessutom skulle sorteras på respektive Länsbolag så blev det många sidor att producera baserat på olika tidsintervall som vecka, månad och år mm.
Då alla uppgifter historiskt sett var lagrade på magnetband och som var av bristande kvalitet så var det ett ständigt slit med att få programmen att fungera. Den låga kapaciteten på datorn – exempelvis hade vi i början inga skivminnen utan även operativsystemet låg på magnetband – gjorde också att bearbetningarna tog extremt lång tid jämfört med idag. Ofta fick man starta om körningarna beroende på fel i uppgifter mm.
Speciellt körigt var det i slutet på året då det var extra stora bearbetningar.
Med en så liten grupp av personal så var det inte konstigt att vi blev väldigt sammansvetsade. På fredagarna pustade vi ut tidigare och gick och tog en eller 2 öl innan hemgång. I alla fall var det så de första åren.
Något som ingick i LFAB:s åtagande var att hålla sk administrativa konferenser för Länsbolagen. Dessa bestod i att berätta om nyheter exempelvis inom data och övrig administration. Det var också en form för att kunna träffa alla cheferna på Länsbolagen runt om i Sverige. Normalt höll man 3 konferenser per år – geografiskt spridda.
1971 så hade man införskaffat en skrivande terminal. Det var i princip en avancerad skrivmaskin som man kunde ställa frågor till datorn genom en uppringd telefonlinje och få ett svar i form av en blankett med uppgifter om efterfrågad försäkring.
Detta var ju förstås en imponerande nyhet på den tiden. När man inta hade tillgång till datauppgifter via bildskärm eller annat så var det handskrivna kort eller hålkort som alla data lagrades på. Felsorteringar av handlingar mm ställde till stora problem. Alltnog så skulle vi presentera tekniken på årets administrativa konferenser som gick i Sundsvall, Örebro och Lund.
Vi lånade en skrivande terminal av grannen Valand. Hyrde en Ford Transit skåpbil och lastade in terminalen. Vi var 2 st som åkte med och turades om att köra. Terminalen var oerhört tung och när vi lastat av i Sundsvall och skulle in på hotell Knaust i en hiss fick andra killen ryggskott. I alla fall gick våra demonstrationer bra så långe telefonförbindelserna fungerade. Hotellets växel hade viss benägenhet att störa överföringarna.
Under den här tiden lärde jag känna Gunnar Svedbergh som var inhyrd konsult samt Christer Stolt som arbetade på aktuarieavdelningen, nyanställd chef och som blev också en viktig beställare av statistik information.
Efter 3 veckors åkande fram och tillbaka mellan olika orter så var nog de flesta inom Länsbolagen överens om att vi skulle satsa på moderna terminaler i form av bildskärmar som då började komma.
Det område som blev aktuellt var motorförsäkringar som var ett växande område.
Det blev så småningom formellt beslut i frågan och någon gång 1972 – 1973 så upphandlade vi terminaler från IBM och deras databashanterare. Därefter började ett intensivt arbete.
Vi hade dessutom börjat rekrytera mer personal. En av de första var en kvinna som hade tre söner som var tyngdlyftare och 2012 kom våra barnbarn att tävla i samma klass i SM i Uppsala. Oskar vann. En annan som också började på LFAB runt 1974 var Gunnar Löfvenberg som blev teknisk chef. Han slutade dock efter ett par år och fortsatte till konsultbranschen.
Något som också är värt att nämna om dataverksamheten inom LFAB var att tidigare hade man haft en mer regional verksamhet med hålkortsmaskiner med bl.a placering Falun, Vänersborg och Linköping. I Linköping där Länsförsäkringar var mycket ekonomiska starka fanns fortfarande en dataavdelning. På så sätt fanns det en konkurrenssituation som gjorde att vi på LFAB alltid måste vara bäst för att se till att hålla samman utveckling och teknik. Ironiskt nog var jag med och spräckte detta på 80-talet och kom senare även att bidra till att hela LF-gruppen enades om gemensam teknik och system. Mer om detta i andra avsnitt.
Databaser och terminaler.
Vi köpte in utrustning och program från IBM. Inte riktigt allt dock vilket blev en del gnissel om. IBM på den tiden var helt dominerande inom stordatorkretsar. Det var inget större fel egentligen på IBM:s datorer annat än att de var dyra. När det gällde programvaror för databaser och hantering av terminaler så fanns det bättre alternativ. IBM hade en försäljningstaktik att köra företagsledningarna till olika ”intressanta” platser och berätta om teknikens utveckling. IBM hade flera nobelpristagare i sin organisation och det var ju svårt att inte bli imponerad. Säkert var också underhållningen med middag mm lika intressant. Mao så kom företagsledningen hem med en IBM-stämpel i pannan och beordrade dataavdelningen att köpa IBM. Själv kom jag att besöka ett forskningsinstitut i Tyskland senare där man bl.a. visade hur man var nere på atomnivå med sina kretsar. Dessutom förutspådde man då – 70-talet – att vi skulle samma datorkraft i armbandsklockan om några decennier som det fanns i datahallen på LF. Man trodde inte det var sant. Mycket imponerande i alla fall.
Vi på LFAB tyckte i alla fall att vi skulle köpa databashanterare från IBM och terminalhanterare från ett utomstående företag. Detta ledde till att så småningom jag och Gunnar Löfvenberg fick gå en kurs på Kanarieöarna. IBM blev sura tillika också vår VD.
Men vi gjorde faktiskt rätt och sedermera bytte vi ut databashanteraren efter 2 år mot en fristående produkt.
Om IBM var bra på att sälja så var kunskapen bakom produkterna lägre och supporten var inte den bästa. Dock fanns det många kurser att gå på och vi gick de flesta.
Som ett delmål skulle vi ha 7 st terminaler för motorförsäkring. 4 st skulle placeras ut på Länsförsäkringar i Linköping – för att bräcka deras dataavdelning och 2 st på LFAB:s försäkringsadministration och vi fick också ha en på dataavdelning för utveckling och test. En terminal kostade på 70 talet – i svartvitt – drygt 25.000 kronor.
Efter något år kom en säljare från Versal som sålde svenska terminaler betydligt billigare än IBM. Säljaren hette Göran Wallen och honom har jag haft en bra kontakt med under alla år och vi träffas än idag med jämna mellanrum och pratar om allt möjligt.
Allt fungerade bra under uppbyggnad av systemet och tester. Jag minns vilket stort steg det var när vi skulle visa damerna – de var väl runt 55 årsåldern – hur det fungerade. Deras värld bestod ju i att ta fram och stoppa in registerkort i stora trummor som vevades runt. Nu skulle de trycka på ett tangentbord för att få fram samma information. Speciellt en dam var helt livrädd för att trycka på tangentbordet hon trodde väl det skulle explodera. Jag fick ta hennes hand och böja ett finger för att hon skulle våga. Senare blev de modigare.
I början under testerna var det en del fel naturligtvis. Då var det praktiskt med kunskap om maskinkod och jag kunde vips rätta till felen mens de övriga tog en kopp kaffe. Undra på att man blev betraktad som en sorts trollkarl. De stora problemen kom senare.
Kommunikationen med teleförbindelser till Linköping som inte fungerade i alla lägen. IBM:s databasprogramvara som vi hade lagt ned så mycket jobb på fungerade inte så smidigt med stora försäkringsvolymer. Det blev orimliga bearbetningstider för att köra uppdateringar. IBM hade inte den support som krävdes och vi blev bättre på IBM:s produkt än dom själva och jag fick frågor många andra IBM kunder hur man skulle lösa problem. Ibland hänvisade av IBM själva.
Jag minns att efter ett par år så tog bearbetningarna i vissa lägen upp till 30 timmar – försäkringsbeståndet växte lavinartat. Vid en konferens satt jag i en telefonskrubb under en trappa och guidade dataoperatören hur han skulle göra för att rädda datakörningen medans de andra hade trevligt under middagen. Fick gå ut och köpa varmkorv senare.
Under den här perioden var övertiden omänsklig. Rekordet var 65 timmar i ett sträck på jobbet. Inget att skryta om.
Andra sena kvällar och nätter som man skulle åka hem när man var klar så gick inte tunnelbanan. Taxi på den tiden var strängt reglerat och det fanns för få taxi. Slutade man kl 2 fick man garanterat vänta vid centralen i kö minst en timme. Jag minns att ibland så frågade man folk som stod före i kön vart de skulle och skulle dom söderut så sa man att man betalade taxin bara man fick åka med.
Problemen ledde till att vi kastade ut IBM:s databasprogramvara och köpte en annan.
Mycket snabbare och enklare – modernare – att arbeta med. Jag uppfann – konstruerade – ett katalogsystem för denna som gjorde att hela arbetet blev lättare.
Jag blev uppmärksammad för detta och fick åka på en internationell konferens i paris och hålla föredrag om detta vilket var helt
Inför 800 personer fick jag hålla föredrag på engelska som dessutom blev simultantolkat till Italienska, Tyska och naturligtvis Franska. Arrangemangen runt omkring var också fantastiska. Nybyggt hotell Sheraton där jag hade rum på 33:e våningen med en fantastisk utsikt. Före konferensen guidad av lokala och svenska representanten på diverse fantastiska matställen. Den franske killen körde som en biltjuv och hade 2 dm felparkeringsböter i handsfacket. Sedan fick jag vara med ägaren och hans fru och några till på en eftermiddag promenad i Paris bl.a. på målartorget i Paris.
Ordbehandling
Varje avdelning hade en sekreterare som skrev all korrespondens och dokumentation. Under 70-talet började ordbehandlare växa fram. De var i princip föregångare till dagens PC men med begränsningen att man bara kunde skriva dokument på dem. Trots det som blev de på sitt sätt revolutionerande för sekreteraryrket.
På LF så testade jag och Lars en ordbehandlare – Alfaskop som var svensktillverkad av Saab koncernen. Observera att dokumenten lagrades på bandspelarkassetter.
Arbetskamrater
När jag började på LFAB så var det systemchefen som rekryterade mig – Lars Bonnevier.
Lars var som jag ungefär en ”selfmaid” man som hade vuxit upp under svåra förhållanden i Iggesund och senare flyttat till Stockholm, gift sig och hade 2 barn. Lars var en bra kille och chef men hade låg självkänsla och stort kontroll behov. Han litade dock på mig och vi hade en bra relation och familjerna umgicks lite grand. Lars var en nyfiken person som gärna ville pröva ny teknik och metodik och hade stor andel i LF-gruppens utveckling
Lars chef var Administrativ direktör på LFAB och var en man av gamla stammen men trots lite bisarra åsikter var en bra person. Han förstod bl.a. Lasses problem och stöttade honom i vått och torrt. Från början fanns också Christer Andersson och i samma veva som jag började kom Leif Bodin och Kent Hallin. Kent dog tyvärr för några år sedan och Lasse har gått samma väg. Tyvärr förtidigt. Christer och framför allt Leif har jag kontakt med idag.
I samband med att rekryteringen av mer personal fortsatte så organiserades vi upp i 2 enheter – utveckling och datordrift. Vi fick en ny datachef. Han kom från IBM och hade varit säljare mot LF-gruppen. Det var tämligen ofta som sådant hände dvs framgångsrika IBM säljare blev datachefer hos IBM:s kunder. Ett smart drag från IBM som på så sätt fick lojala kunder.
Vår nya datachef var dock en alltför försiktig typ och som inte klarade av konflikter och dessutom var ständigt sjuk. Vi skämtade om att så fort man gick in till hans rum och nös lite så var han sjuk dan efter. Så det blev en ny datasäljare från IBM och som dessutom sysslat med metodutveckling för konstruktion av datasystem. Metoder var knappast något vi praktiserat på och nu när vi skulle göra nya system för framtiden inom en rad områden så satsades det på metodutveckling, nyrekrytering av nyutbildade akademiker som kunde metoder och lite verksamhet och en rad projekt startade.
Efter ca 2 års analyserande av försäkringsverksamheten utan att det blivit något resultat så fick ledningen nog och vi andra som hållit de befintliga systemen under armarna under tiden och slitit dag och natt var också kritiska. Ett alltför överdrivet dokumenterande och liten verkstad kan man säga. Alltnog det blev räfst och rättarting. Det började jäsa i de lokala Länsbolagen som började undersöka andra lösningar. Dessutom började datachefen undersöka andra leverantörer än IBM. Det blev stor kalabalik där datachefen fick stå schavottera. I samband med detta fick han en stroke och blev sjukskriven.
Andra vindar började blåsa, minidatorer blev ett alternativ och Lars B fick ett arbete som dataansvarig i hos Länsförsäkringar i Falun med administrativa chefens goda minne.
Det kom så småningom på min lott att berätta för datachefen när han kom tillbaka efter sjukdom att han inte var önskvärd längre som chef. Ett tungt ögonblick men jag tror att han väntat sig detta. Han fick ett jobb på försäkringssidan som kom att passa honom bra.
Ny datachef den här gången en konsult från Statskonsult som då var ett välrenommerat företag och som hade haft stora uppdrag inom offentlig förvaltning, bl.a. bilregistret.
Konsulten blev sedermera fast anställd.
Vi hade kommit fram till 1978 och då Björn nyligen hade köpt Renfjällsgården så var det lämpligt att ta en time-out då och flytta upp med familj och börja diska och städa.
Efter ca 4 månader när jag kom tillbaka såg det lite annorlunda ut och jag fick ett arbete som utvecklingssamordnare. Vi var tre personer som skulle hålla reda på allt som hände inklusive projektens ekonomi. Jag kände att detta inte var min grej och efter något år så var det dags att söka sig något annat. Jag hade fått förfrågan att bli konsult på ett mindre företag men som hade många uppdrag inom LF-gruppen. Jag sade upp mig – ångade mig – men sade upp mig igen. Ett dumt beteende som gjorde några besvikna. Faktum var att jag hade stor vånda för att börja i det osäkra konsultlivet. Föga anade man hur ens onda aningar skulle bli besannade men inte heller hur något som jag från början halkat in i på ett bananskal skulle komma att påverka mitt arbetsliv och även vår familj. Jag slutade med tre månaders uppsägning i alla fall och passade då Maria som var 5 månader gammal när Ingrid arbetade.
70-talet var speciellt i alla avseenden. Den tekniska utvecklingen tog fart och därmed också tillämpningarna. Det ställdes större krav på samarbete inom arbetet. Ibland skulle det röstas om alla frågor inom gruppen och det var inte lätt att vara ansvarig. Mycket festande och vindrickande. Även på vissa dagis skulle personalen ha fest med föräldrar och man ansåg att man gärna kunde dricka vin ihop med föräldramöten. Jag hade fyllt 30 år under den tiden, fått 3 barn, byggt om huset, skaffat hund, åkt vasaloppet 3 gånger, vi fick nya vänner och hade ett fantastiskt umgänge med arbetskamrater och vänner.
Björn byggde nytt hus dessutom under den perioden. Jag fattar inte hur allt kunde fungera. Ingrid fick ta mesta smällarna men hon hann ändå jobba en del. Den bästa perioden med familjen tillsammans var nog Renfjällsgården som finns i ett eget avsnitt.
En viktig person till som jag lärde känna genom arbetet och som jag har haft stor kontakt med under alla år är Göran Wallén som från början var säljare på LF-gruppen.
Till sist ett minne från en av alla dessa IBM kurser som oftast hölls på Lidingö.
Gunnar Löfvenberg och jag gick en två veckors databas kurs ute på en kursgård på Lidingö.
Det var en mycket krävande kurs som innehöll avancerad köteori avsnitt mm.
Fram på torsdagskvällen första veckan skulle vi i alla fall slå oss lösa och bada bastu och ta några pilsner. Vi hade ätit pannkaka och ärtsoppa till middag. Precis före bastun fick jag ett fruktansvärt magknip. Jag trodde att det berodde på ärtsoppan och klädde om för bastu och beredd på öl och vickning. Jag kunde inte sitta kvar i bastun då jag hade fruktansvärda smärtor. Fick någon form av magnecyl för att dämpa smärtorna. Efter en kavlfylld natt så var det något bättre till frukosten och jag klarade förmiddagspasset någorlunda. Sedan var det kört jag ringde efter Ingrid som kom och mötte mig. Efter att ha legat på soffan på eftermiddagen så gick det inte längre och vi åkte in till Serafimerlasarettet. Brusten blindtarm. Jag blev opererad omgående och vaknade upp på natten fruktansvärt kissnödig. Kunde inte kissa med bäcken utan staplade naken genom korridoren halvböjd hållandes i droppflaskan och gick på toa. Sköterskorna skrattade ihjäl sig. Nästan i alla fall. Sedan följde en dag med familjens besök och träningsvärk i hela kroppen – till och med lillfingrarna. Det var följden av narkos och avslappnade bedövningsmedel fick jag veta. På måndagen var jag i alla fall tillbaka på kursen och vid kursmiddagen som hölls på Berns så vart det dans och bandaget ramla av.
Jag blev tilldelad av IBM blindtarmspriset och fick en fickkniv som minne.
