… Kittelfjäll 1961

Först och främst så var det långt att åka till Kittelfjäll. Med bil var resan över 90 mil och det tog normalt 2 dagar att köra dit.

Vägarna var rent utsagt i bedrövligt skick. I Västernorrland var det ofta grusvägar som var hastighetsbegränsade till 70 km och som slingrade sig fram.

På våren vid tjällossningen kunde man kanske köra i 30 km på en del av dem. Det tog tid att komma till Kittelfjäll med andra ord. Det fanns naturligtvis inga motorvägar heller eller förbifarter genom olika städer utan alla vägar passerade genom varenda stad och by. Minns speciellt Uppsala som ett hopplöst ställe att åka igenom. En av de bättre vägarna var faktiskt vägen från Vilhelmina till Stalon som man tilläts köra 110 km i timmen på. Rena himmelriket. Orsaken till den höga väg standarden var naturligtvis gruvbrytningen i Stekenjokk från vilken all malm kördes på lastbilar. Vi blev också specialister på att hitta övernattningsställen beroende på när på dagen man hade startat. Det blev ett stort antal orter som vi kom att övernatta på under årens lopp. Populära ställen var ett motell utanför Härnösand och ett i Harmånger.

Andra minnesvärda är Österåsens hälsohem mm.

Få om ens någon i släkten eller bekantskapskretsen hade hört talas om Kittelfjäll.

Några visste var Vilhelmina låg och andra hade hört talas om Saxnäs och Kultsjödalen.

Affären innan konsum startades.

Men de flesta tyckte väl att mamma och pappa var tokiga som kunde köpa ett ställe så långt bort.

Turismen vår inte så utvecklad i Kittelfjäll. Visserligen hade hotellet startat 5 år tidigare men många turister främst olika studentgrupper som kom på vintern och åkte längdskidor.bodde i privat uthyrning. Exempelvis så hyrde familjen Ekenbro ut hela sitt hus och bodde i källaren under påsken. Resten av rummen och i den mindre stugan bodde mängder av ungdomar.

Vi kom att bli den fjärde sportstugeägaren i Kittelfjäll. Allra först var Thomassons som byggde 1946.

Mao var det lite märkvärdigt att det kom en stockholmare och byggde stuga i Kittelfjäll. En som hade fru som inte arbetade, fin bil och 2 stora hundar som man kanske inte sett förut samt var disponent.

Jag minns vid Margit Bovinder – hon och hennes syster Lisbeth arbetade länge i Konsum – att pappa ansåg som millionär speciellt när han skulle bygga i Saksensjön.

Vägen till Stalon har jag berört. Från Stalon gick en smal grusväg till Dikanäs. Bl..a så var det en brant och smal backe när man skulle åka mot Stalon efter Eriksberg. Backen inleddes med en skarp högerkurva där den började. På den tiden fanns inte dubbdäck och vid halt väglag blev det stopp i backen pga av att bilar inte kom upp. Det var bara att vända och köra tillbaka till Dikanäs och köra andra vägen till Vilhelmina om man hade bråttom som att hämta någon som kom med tåget. Det var inte ovanligt med dikeskörningar på vintern vid möten. Själv körde jag rakt ut på en äng 1964 när jag kom från Umeå i min bil. Det hände sent på kvällen och som tur var fanns det en gård i närheten med traktor som kunde dra upp mig. Vägen förbi Kittelfjäll var också en grusväg och det dammade förskräckligt. Detta bidrog till beslutet att flytta huset vi köpte från vägen till den plats det ligger idag.

I såväl Kittelfjäll och Henriksfjäll fanns affär. Dessutom fanns en kiosk mittemot nuvarande Granen. Där nuvarande restaurang Granen ligger bodde Tore Grahn och bredvid hotellet på andra sidan fanns ett timrat hus som var Pub Grankotten där det festades när det begav sig. Det fanns ingen toalett eller rinnande vatten i Grankotten så det var riktigt primitivt. Grankotten flyttades när Micke Hansson köpte stället till nuvarande plats för restaurangen. Man kan lätt se det inomhus vad som var Grankotten. Tore flyttade tvärs över vägen.

Telefon fanns i begränsad omfattning och vi fick till en början gå till telefonstationen när vi skulle ringa och när någon ringde oss så kom ett bud och talade om att vi hade telefon.

Sedermera kom en telefon som man inte kunde ringa på men som hade en vev som man vevade på och då blev man kopplad till telefonstationen och kunde säga vilket nummer man ville ringa till. Det var då väldigt dyrt att ringa till Stockholm.

Efter något år så fick v ii alla fall en ”riktig” telefon med nummerskiva.

Såvitt jag minns så fanns det 8 mjölkbönder mellan Tvärån och bort till hotellet.

Vi köpte mjölk i en speciell mjölkhink – finns kvar fortfarande. Närmaste bonde var Johns fosterfar – Hubert – som hade 3 kor. På sommaren släpptes korna ut i det fria för att beta på egen hand och drog dessutom upp på fjället för att beta. Dom kunde gå riktigt långt. Kor på björnkullen var inte ovanligt och ibland var de nere i dalen mot Gismessjön.

Kor utanför sommarladugården som blev lillstugan

Korna var aggressiva mot hundar och jagade våra boxrar som ibland kom undan med blotta förskräckelsen. På kvällen gick för det mesta korna hem av sig själva men allt efter som sommaren gick så stannade de allt längre på fjället och ibland så fick någon gå ut och leta efter dem. De flesta korna brukade följas åt även om de kom från olika gårdar.