Walles

Walles är för oss mest förknippat med ett antal påsksemestrar.

Men det var någon eller några somrar som vi var där. Möjligen 1955 alternativt 1957 för 1958 skrev jag en uppsats om en fisketur som hade startat från Walles.

En dag som jag gärna vill minnas.

Detta är en berättelse om en vandring jag och min pappa tog från Valles till Långbrottsjöstugan i Härjedalen.

Det var en vacker sommardag i fjällen, då vi beslöt att bege oss ut på långvandring, pappa och jag. Vi packade våra ryggsäckar och åt lite gröt. Sedan bar det iväg. Vårt mål var en stuga där vi skulle övernatta. Meningen med den här färden var att vi skulle vara borta ett par dagar och fiska. Vi hade beräknat att färden skulle ta ett par timmar. Äntligen kom vi iväg. Vi gick i ganska god takt, och när vi gått ett par kilometer rastade vi och tog oss en smörgås. Sen fortsatte vi och strax därpå fick vi sällskap. Det var ett vandrargäng från ett närbeläget pensionat. De skulle bestiga ett fjäll, vars namn är Storskarven. Snart måste vi dock lämna vårt glada ressällskap, och sedan vi önskat lycka till, fortsatte vi åt vårt håll. Vi kunde nu se den lilla stugan liggande i en dal, och bredvid rann en liten å, som mynnade ut i en närbelägen sjö. Vi följde den lilla ån, och snart var vi framme vid stugan. Medan pappa lagade mat, gick jag ut och metade, men fiskelyckan var dålig. Efter en stund ropade pappa att maten var klar och jag gick in för att äta.

Efter maten så bäddade vi våra sängar, och när det var gjort, gick vi ut för att fiska.

Nu var fiskelyckan bättre, och snart hade vi en fem, sex stycken laxöringar. Rätt som det var fick jag ett jättenapp och drog upp med en väldig fart och av flög fisken och hamnade i ljungen någonstans och metspöt fastnade i en buske. Fisken träffade vi aldrig, men metspöt fick vi ned efter en hel del trassel. Nu började skymningen falla på och vi gick in och lade oss, efter att ha varit med om en underbar dag.

Walles drevs av Paul Norberg en av sönerna till grundarna av Ramundberget.

Vägen upp till Walles gick längs en brant och smal väg från Bruksvallarna. Vi åkte allt som oftast bil dit då tåg och bussresor var omständliga och man ändå måste ta bilskjuts sista biten. Sista biten var backen upp till Walles som var hal och ofta isig på påsken. Pappa gjorde otaliga försök attt komma upp. Dubbade vinterdäck fanns inte på den tiden och han var väl inte så van vid att köra på sådana vintervägar – faktum var att vi en påsk på vägen till Härjedalen körde i diket då pappa försökte köra om en traktor på en smal väg. Alltnog så slutade det oftast med att jag och Björn fick knalla upp till Walles för att hämta bogserhjälp. Sedan fick bilen stå resten av veckan.

Jag minns att det var mycket snö och ofta bra väder. Vi åkte längdskidor och brottades ständigt med vallningsproblemet och ibland fick vi vända hem efter en kort bit med decimeter snö under skidorna.

Påsken firades med traditionell maskerad på skärtorsdagen. På långfredagen skulle det inte ske några festligheter utan då var det stilla och lugnt och alla vuxna var trötta. Vi barn fick leka bäst vi kunde. Vi byggde snögrottor och hade snöbollskrig. De vuxna satt i en snögrop bredvid och en gång skulle jag kasta en snöboll på pappa eller var det mamma men råkade träffa en mycket vacker kvinna som var gift med en berömd pressfotograf på Dagens Nyheter. Stor skandal och pinsamt.

En påsk så¨gjorde Margit sig illa i knät på en längdåkningstur. I en utförsbacke så fastnade hon i en snödriva och föll framlänges och sträckte ledbanden så han kunde inte ta sig hem på egen hand utan fick hämtas med räddningspulka. Stackars Margit som fick tillbringa en del av semestern på sjukstugan i Sveg.

Paul Norberg ville att Frans skulle gå in som delägare i hotellet men Frans avböjde. Senare kom Björn att arbeta både på Walles och Bruksvallarnas hotell. Han hade även en kort period sällskap med brorsdotter till Paul.

När Björn fyllde 30 år så firades födelsedagen på folkets hus i Bruksvallarna och vi gjorde en tur bl.a. till Mittåkläppen. Det blev ett kärt återseende för mig i alla fall.