Under 2 år så tillbringade vi nyårshelgen på pensionat Storsätra som låg i Storsätern. En liten by på vägen mellan Idre och Grövelsjön. Grövelsjön låg bara ett par kilometer bort.
Färden dit skedde med tåg till Idre första gången och andra gången så var det med bil.
Tåget var ett ånglok som bolmade häftigt mycket rök och efter som det var en järnväg som på slutet var mycket kurvig så ägnades en hel del av tiden åt att beskåda ångloket som dessutom drog tåget genom att åka baklänges.
Vagnarna var delvis förbundna med någon form av enklare tak och ibland saknades heltäckande sidor mellan vagnarna. Det var med skräckblandad förtjusning som man gick mellan vagnarna och var livrädd för att ramla ned.
Detta satte sina spår under lång tid så några år senare när jag skulle skriva en uppsats – se nedan – så berättade jag om en resa till Idre.
Vi bodde på Storsätra pensionat under mellandagarna och ett par dagar efter nyår så åkte familjen hem.
1939 öppnade Dalarnas första fjällhotell. Med endast ett par rum och mycket enkel standard, välkomnade hon sina gäster till den storslagna fjällvärlden. Några år senare började Margit och hennes bror Hans att utveckla hotellet och under 50-talet ritade Ralph Erskine, som var trogen gäst, utbyggnaden av restaurang och sällskapsdel.
Andra gäster var också familjen Wicksell. På de korta dagarna var vi ute i snön. Jag minns inte att vi åkte så mycket skidor men vi lekte i snön och gjorde utflykter. Häst med släde osv.
På kvällarna var det spel och några kvällar skulle barnen uppträda. Björn och Åsa Wicksell var duktiga på det mens jag och Gunnar Wicksell höll oss undan.
Sista året så kom inte en av personalen – en ung kvinna – på pensionatet hem efter en tur på fjället när det blivit kväll. Det hade varit klart väder men kallt. Troligen så hade hon tagit en längre tur än beräknat. Ett stort pådrag drog igång och frivilliga tog sig upp på fjället med utrustning för att leta. De åkte skidor så allt tog sin tid. Dagen därpå så kom inkallad militär för att hjälpa till. Då fick de frivilliga inte vara med vilket orsakade en stor förbittring bland gästerna som ansåg att dem hade bättre kännedom om fjället än rekryter från Falun.
Så småningom hittade några samer flickan i en stuga vid liv. Militären hade sökt på fel håll.
På hemvägen 1954 så hade en orkan dragit igenom södra Dalarna och hela skogar var totalt tillplattade.
Jag skrev en uppsats i skolan 1958 med titeln ”En tågkupé iakttagelser och reflektioner ” baserat på minnen från tågresorna till bl.a. Storsätern.
Jag var på väg till Dalarna, närmare bestämt till Särna. Jag hade nyss kommit in i en tågkupé, där det fanns fem medpassagerare. Det var två äldre herrar av vilken den ena var nervös. Han satt hela tiden och trummade med fingrarna på bordet. Den andra herrn med stora mustascher och litet hår på huvudet, satt och glodde ilsket på herrn som trummade med fingrarna och sade till han att sluta med trummandet. Då övergick han från trummande till att slita av håret. De andra tre passagerarna var allesammans damer som satt och pratade om allt mellan himmel och jord.
Efter en kvart gick den ena damen av och då sade den andra damen till den tredje: ”Det var skönt att den där pratmakaren gick.” ”Ja, det tycker jag med” sade den tredje. Och så pratade dom på värre än förut.
Nu kom konduktören och bad om biljetterna, samtidigt som han gav den ene herrn ett telegram. Denna hette Andersson. När Andersson hade läst telegrammet upphörde hårslitandet och trummandet som på ett trollslag, och en suck av lättnad hördes.
Nu stannade tåget vid en station, och det blev liv och rörelse på tåget. Den andre herrn skulle av, och en pojke och en flicka kom in och satta sig i kupén. De förde ett livligt samtal som de bägge andra damerna inte gillade alls. Men då ingrep herr Andersson på barnens sida och de tre pratade som det gällt livet. Då kom konduktören och tystade ner barnen och de vuxna, som uppförde sig som barn, vilket konduktören också sa. Då fnyste herr Andersson bara, men damerna tog illa vid sig en aning. De gick nämligen in i en annan kupé.
Nu stannade tåget och herr Andersson gick av. Så var vi ensamma, pojken, flickan och jag.
Det visade sig sen att vi skulle till samma ställe i Särna. Tiden gick snabbt och snart var vi framme.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.