Vintern 1952 var vi i Höglekardalen. Björn var sex år då och vi gjorde utflykter med längdskidor. Det gick inte fort och det blev oändligt många apelsinpauser. Björn kunde piggna på sig efter sådana och en gång när han hade fått upp ångan så skrek han ”ur spår häl kommel Mola-Nisse. Ett under många år därpå av Margit och Frans citerat uttryck.
Några mer konkreta minnen av Höglekardalen som låg lite isolerat till har jag inte. Ett minne är att man fick åka häst och släde dit från Bydalen vilket var häftigt. Jag minns att vi bodde i ett annex som egentligen var gamla bondgården men att det fanns ett nybyggt timmerhus som vi åt mat i. Enligt uppgift lär det finnas kvar fortfarande. Det var mycket fascinerande med många renfällar och renhorn och annat på väggarna. Som jag minns var vi där 2 vintrar och en sommar.
I alla fall så fick jag tillfälle att komma förbi Höglekardalen i samband med en konferens vi hade på Jämtdata. Vi flög från Östersund med helikopter och piloten tog på min begäran en sväng över höglekardalen. En häftig upplevelse. Senare åkte vi också förbi med snöskoter.
Idag är Bydalen och Höglekardalen väldigt utbyggda för skidåkning och turism.
Flera av pappas syskon semestrade vid många tillfällen i Höglekardalen bl.a. min farbror Uno med fru Aina.
Björn och Leif redo för dagens skidtur. Observera ”Mola-Nisses” mössa
Lite bilder från sommaren i Höglekardalen.
Lämna ett svar
Du måste vara inloggad för att publicera en kommentar.