Inneboendesystemet – inget nytt under solen

Lite om Arbetarbostadsbolagets hus

Agnes Lagerstedt var en Stockholms Florence Nightingale, som levde sitt liv tillsammans med och för dem som hade det svårast. Hon föddes i Askersund 1850, utbildade sig till folkskollärarinna och kom snart till Stockholm. Genom sina elever fick hon inblick i de allra fattigastes förhållanden.

Hon berättar t ex om en pojke som aldrig kunde sina läxor och som uppenbarligen aldrig försökt lära sig dem heller. Fröken gjorde då vid några tillfällen besök hemma hos pojken och hans mamma. De hyrde ett rum i andra hand och fröken Lagerstedt blev varje gång överraskad av att finna flera okända män i rummet. Dessa visade sig vara mammans inneboende  hyresgäster.

Agnes Lagerstedt berättar själv: ”Jag häpnade och frågade hur kvinnan kunde bo i samma rum som främmande karlar och som därtill ofta flyttade och ständigt ersattes av andra, vartill hon genmälde: Hur skulle jag annars kunna betala hyran?”

Inneboendesystemet – inget nytt under solen
Agnes Lagerstedt hade upptäckt ”inneboendesystemet” – ett gissel för Stockholms fattiga. Bostadsbristen var enorm. Stadens befolkning, som varit närmast konstant under 1700-talet och en bra bit in på 1800-talet (70 000-80 000 invånare ungefär), hade börjat växa okontrollerat. Det var ångan och industrialismen som sent om sider också kommit till Stockholm. Vid mitten av 1800-talet hade befolkningen passerat 100 000, en siffra som sedan fördubblades på 30 år, och vid tiden för första världskriget bodde ungefär 400 000 människor i huvudstaden.

Det var fattigt folk som brutit upp från omöjliga förhållanden på landsbygden. (Över en miljon var ännu mer drastiska och lämnade Sverige för gott.) Stockholm hade ingen beredskap för denna befolkningsexplosion. Yrvaket upptäckte man att det behövdes bostäder, att de sanitära förhållandena var katastrofala och att hela staden måste planeras om för en ny tid.

Agnes byter jobb – vicevärd med krut
Agnes Lagerstedt tog anställning som vicevärd för några fastigheter som ägdes av Stockholms stad med adress Nybergs gränd. Nybergsgränden hade mycket dåligt rykte till och med för att vara på Ladugårdslandet, och Agnes Lagerstedt berättar att hon blev bestämt avrådd från att flytta till dessa skumma kvarter, där de mest usla skurkar och till och med gravplundrare bodde, fick hon veta.  Och som extra dramatisk effekt fanns skarprättarhuset i hörnet av gränden och Kommendörsgatan. Naturligtvis spökade det, det visste alla.

Agnes Lagerstedt lät sig i alla fall inte avskräckas och hon skriver: ”Jag fick sedermera erfara att riktigt många hederliga människor redan bodde där… Mycket fattigt och ruskigt såg det ut, både in- och utvändigt inom egendomarna och den lägenheten i nummer 12, som skulle bli min framtida bostad var kanske den smutsigaste av alla.

Man kom in dit genom en liten tambur, men varken till denna eller till rummet innanför fanns något lås… Blott så kallade uteliggare brukade gå in där och lägga sig om nätterna… Golvet var uppbrutet, tak och väggar så inpyrda av smuts att de ej kan beskrivas.”

Fyrtio familjer bodde i sex små hus. Som vicevärd hade Agnes Lagerstedt befogenheter som hon utnyttjade till att sänka hyrorna, renovera så gott det gick, plantera blommor på gården, sätta dit en trädgårdssoffa och ordna med gemensam tvättstuga.

Agnes startar ”Arbetarbostadsbolag”
Även den ruskiga Nybergsgränden nåddes så småningom av Lindhagens planer. Kåkarna skulle bort och Agnes Lagerstedt tog initiativ till att starta ”Arbetarbostadsbolaget Stockholms Arbetarhem”, ett företag som skulle bygga billiga och förhållandevis bra bostäder. Hon lyckades uppbringa kapital genom kontakter med fil dr Sven Carlsson och kapten Henrik Améen och köpte en tomt i kvarteret Storken upp mot Tyskbagarbergen. De första fastigheterna uppfördes på Sibyllegatan 52 och Jungfrugatan 43. Bostäderna var tänkta i första hand för familjerna på Nybergs gränd, då slummen revs.

Det blev succé och 1897 byggdes ytterligare bostäder i samma kvarter, Sibyllegatan 50 och Jungfrugatan 41. Som vicevärd i de nya husen såg Agnes Lagerstedt till att den viktigaste regeln efterlevdes; inga inneboende under några som helst omständigheter!

Östermalms Florence Nightingale kom också på den lysande idéen att ge stans fattiga barn en chans att komma ut på landet under en under en del av sommaren. 

Personligen tror jag att det var det som möjliggjorde att Frans Ewald som 11 – åring kom ut på landet hos en bonde.